Sommaren 2009 åkte vi till London för att spela på gatan. Det gick åt helvete. Bara massa poliser och snåla turister. Vi var skitfattiga och tog fel buss överallt. Varje destination var ett mysterium. En labyrint. Varje gång vi skulle ta oss hem ifrån stan tog vi en buss som gick förbi huset där vi bodde. Och gick av vid närmsta hållplats, tog en buss som gick tillbaka samma väg och stannade precis utanför vårat hus. jag hoppas ni fattar att det är en helt rubbad metod att ta sig hem på.

Efter att ha spelat på loppis en dag hade vi fått ihop lunch pengar och vi till en restaurang för att beställa varsin burgare och cola. Det var gott. Men när vi skulle betala hade vi inte tillräckligt med pengar. Walk of shame till bussen ut genom serveringen. Typiskt oss. Vi har aldrig varit riktigt begåvade när det gäller matematik. På kvällen köpte vi lyckedryck. Tog bussen till lägenheten som vi var inneboende i och grät på sängen till Dreamgirls låtarna. Julia grät för L och jag grät för resten antar jag. Det är så jag minns det iallafall.